Tågresan

I början märkte jag inte att tåget jag satt på gick åt fel håll. Det var tvärtom så, att jag uppriktigt njöt av resan. Jag gladdes, jag slet som besatt för att behålla min plats i kupén. Det fanns till och med stunder, kan jag avslöja så här efteråt, då jag själv fick köra tåget! Om jag körde åt rätt håll, förstås.

 

Under resans gång förändrades jag, men jag märkte det inte nämnvärt. Möjligen blev jag tröttare. Folk som tyckte sig känna mig påstod att jag såg ledsen ut. De övriga passagerarna lät sig passivt föras med mot det utstakade målet. Somliga strävade efter att bli vän med lokföraren genom att bära samma sorts kläder som han, eller dela sin mat med honom. Men allt detta betydde ingenting.

– Har man nu en gång köpt sin biljett, får man vackert följa med, sa de och tittade förstulet på varandra för att försäkra sig om att alla tyckte likadant.

 

Men somliga försökte byta vagn. Andra la sig på hatthyllan eller låste in sig på toaletten. Som om det skulle hjälpa! Visst fanns det en och annan som försökte kasta sig av i farten. Deras tilltag väckte viss bestörtning. Men tågets färdriktning ändrades icke.

 

Resan hade gått in på sitt nionde dygn då det plötsligt gick upp för mig att jag hade tappat bort mig själv. Håglöst satt jag och tittade ut genom kupéfönstret, ut på det förbirusande landskapet. Det hade samma gråa färg som inredning och människor inne i vagnen. Åtminstone när man tittade genom mina utbrända glasögon.

 

– Jag måste ut härifrån! Nu! utbrast jag och slet upp fönstret.

– Kasta ej ut föremål som kan vålla brand eller annan skada, svarade mina medresenärer med en mun.

Men jag reste mig upp, tog jackan från kroken och gick långsamt bakåt i vagnen. Allra längst bak i tåget gick jag och öppnade den sista dörren. Den som man absolut inte får öppna eftersom det kan medföra livsfara. Jag ställde mig på trappsteget utanför vagnen, det som skiljde det framrusande tåget från rälsen. Farten var avsevärd. Men inte omöjlig att trotsa. Så jag hoppade.

 

Rakt ut i osäkerheten. Utan skyddsnät. Utan fallskärm. Jag hade bara en stark tro på mig själv och en känsla av att äntligen vara på väg. Åt rätt håll. Mörbultad räckte jag mig själv handen och reste mig upp. Jag såg mig omkring. Färgerna hade så sakteliga börjat återvända. Mina utbrända glasögon brast i fallet. De fick ligga kvar på rälsen. Med ett steg i taget påbörjade jag min egen vandring åt andra hållet.

The comments are closed.