Vännen Roland

Jag har en sten på golvet i mitt arbetsrum. Den är mjukt oval, har formats av rinnande vatten och har fått en klarröd emaljdekor på ena sidan. Stenen har jag köpt av dig, Roland Backlund. Den har följt mig från arbetsplats till arbetsplats och har ett särskilt ställe i mitt hjärta, kanske kommer den till användning även när jag inte finns mer. Nu ligger den snällt på en blå matta och gör inte särskilt mycket väsen av sig. ”Så bra”, sa du när du fick se den. ”Nu håller den sig på mattan.”

Du var rolig, underfundig, varm och idérik. Men du kunde också vara arg och envis, särskilt när du hade med byråkrati och regelverk att göra. Du stångades ofta med beslutsfattare och paragrafryttare, ibland förgäves men ofta lyckades du få över dem på din sida.

Glasverkstaden, Wasabryggeriet, Palladium, Emaljverkstaden – överallt hade du ett finger med i spelet. Envis som en iller i kampen för kulturen och konstens självklara plats i samhället.

Du tog dig an alla sorters material: Glas, porfyr, trä, kopparplåt, emalj, is och eld. Ingenting var för svårt, allt var spännande och fullt av möjligheter. Jag har en liten turkos emaljkvadrat med ett motiv som förändras beroende på vilket humör jag är på. Idag ser jag en enslig fyr på en kobbe, igår såg jag ut genom ett runt fönster på en lastångare. Ingen vet vad jag ser i morgon.

Sista gången vi sågs ställde du ut några av sina alster på stadsbiblioteket i Falun. Verken i emalj och glas fyllde rummet, det låg ett skimmer över lokalen, solljuset lyste in genom de stora, runda glasfaten. Du var irriterad, ett av faten hade försvunnit. Hade något bara gått rakt in och tagit det? Var det ingen som hade uppsikt? Täckte försäkringen det här? Du skulle bli tvungen att stega upp till kulturchefen. Han satt ju faktiskt på fjärde våningen i samma hus. Det är jag säker på att du också gjorde.

Men innan dess tog vi oss en långsam fika. Vi hade alltid mycket att prata om. Vi garvade åt att mackorna vi hade beställt tog så fruktansvärt lång tid att göra. Men vi hade tid, kändes det som. Ingen av oss visste att din tid höll på att rinna ut.

När jag höll på med boken Med hjärtat i Borlänge var det självklart att ha dig med. Där berättar du om hur idéerna kom till dig och hur du fångade dem i flykten. Då höll du som bäst på med Gnällmuren, som står i Liljekvistska parken idag. Borlängeborna behövde något att avreagera sig på, tyckte du. Jag går dit ibland och ger den en kärleksfull spark.

The comments are closed.